HOLIDAY

Jag föddes den 11 februari 1993 av en mamma som varit narkotikamissbrukare väldigt länge (sen tonåren typ), och min pappa var detsamma - en knarkare. Jag hade tur som faktiskt är frisk, eftersom mamma fortfarande rökte på när hon var gravid med mig. När jag föddes satt pappa i fängelse, as usual. Socialen var inblandad under hela uppväxten. Ett tag bodde jag & mamma hos min gammelmormor och gammelmorfar (tror det var i 6 månader), för att jag verkligen skulle komma iväg till dagis och de ville att mamma skulle bli "frisk". Vart pappa var då, vet eller minns jag inte. Det enda jag kommer ihåg från min uppväxt i Göteborg är när jag, mamma och pappa alltid tog spårvagnen in till Nordstan, för att de skulle göra sina affärer - sno något i affärer, för att sedan sälja vidare för att få pengar till knark - eller köpa knark av skumma typer. Jag minns till och med doften, från heroinet (pulver) som de la på foliepapper och sedan tog tändaren under så det blev vätska, sen drack de den (eller sniffa? minns inte såå bra). Minns också när vi alltid stack till Köpenhamn, till den kyrkan, där alla skumma typer var, och de höll på med sina skumma grejer, som jag inte riktigt förstod då. Jag var bara rädd.
När jag var 6 år sa socialen till mamma "antingen tar vi Patricia ifrån dig (er) eller så får du åka in på behandlingshem så du kan ta hand om Patricia!", och hon gick med på vård. Vi flyttade hit, till Höör, och bodde på ett behandlingshem som heter Malins minne. Där bodde vi några månader, jag och mamma (pappa fick ej vård..), och mamma blev fri från drogor. Nu har hon inte knarkat på 8-9 år.
När mamma väl blev utskriven från Malins minne så stannade vi kvar i Höör, mamma skiljde sig från pappa under tiden på Malins minne. Jag grät hela den dagen. Trots att pappa var aggressiv, betedde sig konstigt (tack vare drogorna) och faktiskt var allmänt farlig (mamma var alltid rädd för att han skulle döda henne när han fick sina anfall, han fick dem även när han inte var hög, men han rörde henne aldrig!), så var han ju min pappa, och jag älskade honom. Men, mamma hamnade i fel umgänge, igen. Hon började träffa A-laget (alltså alkoholisterna som satt på bänken och drack hela dagarna) och fixade alltid barnvakt till mig. Jag minns henne till och med, Pernilla hette hon. Jag var alltid så glad över att träffa henne, hon var så snäll mot mig, jag pratade jättemycket med henne. Hon var som min psykolog. Mamma blev förälskad i en gubbe där, som hon friade till. Han är numera min låtsaspappa, Jerry. Han är snäll, men har sina problem med alkoholen. Mamma började också dricka, och det dröjde inte länge förrän de drack öl/sider/sprit 24/7. Jag tog aldrig hem kompisar, jag skämdes något enormt, och grät mig till sömns varje kväll. När släktingar frågade "dricker mamma och Jerry för mycket?" (och liknande) svarade jag alltid "nej, de dricker nästan aldrig!". Jag skyddade dem, och varje gång jag ljög om det mådde jag bara sämre och sämre.
För ca 4 år sedan bråkade mamma & Jerry extremt. De var självklart fulla (man såg dem knappt nyktra), jag satt inne på mitt rum och hörde Anton & Elin börja gråta, mamma och Jerry skrek på varandra. Jag sprang ut ur rummet, drog med Anton & Elin in på deras rum och sa "stanna här, det löser sig!" och stängde igen dörren, sprang in till köket där Jerry höll på att strypa mamma, efter att hon försökt strypa honom. Jag skrek, grät och slog på Jerry så hårt jag bara kunde. Han slutade, men mamma hoppade på honom. Jag skrek "JAG DÖDAR ER OM NI FORTSÄTTER, TÄNK PÅ ANTON & ELIN!!!!" och var påväg att hämta en kniv. Jerry kom loss och stack ut från köket, jag smällde till mamma och sa "fyfan!" och tänkte gå in till Anton & Elin, men hon slog till mig, hårt som fan på kinden. Jag ville ge tillbaka, men jag gick därifrån. Det var då jag fick nog. Jag ringde till min gammelmormor, gråtandes, och berättade allt. Mamma fick prata med min gammelmormor, jag fick rådet att ta in Anton & Elin på mitt rum och låsa dörren. Jag gjorde det, och där stannade vi resten av natten, utan något ljud från varken mamma eller Jerry. Nästa dag var det som ingenting hade hänt. Själv hade jag någon enorm ångest, och önskade bara att jag aldrig blev född.
Socialen blev inblandad, vi gick på ett möte med några från släkten, och min morbror Jon var min kontaktperson (alla skulle ha en, men jag hade egentligen hela släkten på mammas sida som stöd). Mamma vägrade prata, nekade till allting, och blev tillsist så sur att hon kastar stolar, hotar socialen m.m och springer därifrån. Jag börjar gråta, hyperventilerar och får ingen luft. Jon bär ut mig till ett annat rum, pratar med mig och får mig att bli lugn. Mamma kommer tillbaka, och efter ett tag vågar jag gå ut. Vi fortsätter prata, men mamma säger inte ett ljud. Då får jag ett anfall när alla är på mamma om att hon måste prata, och säger "antingen säger du någonting här, säger dina åsikter, och visar att du vill få det att bli bra, eller så flyttar jag här ifrån och du får aldrig mer se mig!", och då börjar mamma gråta, och samarbetar med alla så gott hon kan. Hade jag inte sagt det, hade jag inte bott kvar hemma nu. Och för det mesta önskar jag att jag inte gjorde det.

Nu är läget rätt okej. Har aldrig haft det såhär bra som jag har nu, men ändå är det långt ifrån så bra det borde vara. Jerry umgås fortfarande med gamla vänner, tippar med dem varje lördag och kommer alltid hem stupfull. Mamma säger inget om det, men ändå ser hon hur dåligt jag mår utav det. Aldrig vill mamma umgås med mig. Hon vill aldrig gå på bio, hon följer aldrig med på promenader, hon säger aldrig att jag betyder mycket för henne, hon har inte gett mig en komplimang på säkert 10 år. Dessutom engargerar hon sig inte det minsta i min utbildning. Hon går aldrig på föräldrar möten, hon vill knappt med på utvecklingssamtal (det går alltid bra på utvecklingssamtalen, men alltid ska hon ändå ha något att klaga över), hon vägrar att förhöra mig på läxor, hon vill inte ens att jag ska träffa vänner. Då hittar hon alltid på ursäkter varför jag inte ska träffa dem, osv. Som grädde på moset har inte pappa hört av sig på snart 7 år. Det enda jag vet är att han lever, men inte länge till. Jag vill träffa honom innan han försvinner. Jag vill lära känna min pappa, även om han är drogmissbrukare. Han är trots allt min pappa. Mamma förstår inte det. Hon skiter i vilket.

Ja, det där var väl kort om min uppväxt (ja, det här var kort!). Ständigt ska man verka glad i skolan, bjuda på leende hela tiden, verkar man deppig så är folk på en hela tiden fast man säger till dem att man inte vill prata om det, och det orkar man inte. Därför låtsas man vara glad. Men egentligen mår man bara sämre av det. Men det lilla jag har berättat för några av mina vänner, har gått ut till hela skolan. Och jag vill inte att mer ska komma ut. Jag orkar inte med det.

Jag kan inte ens snacka med mina närmsta släktingar ordentligt om det här. Fortfarande skyddad jag mamma, berättar inte vad jag egentligen känner, och säger oftast att "allt är bra, inte helt 'perfekt', men det är BRA!". Men det är inte bra. Långt ifrån bra. Det är skit.

Jag varnade för långt inlägg. Tror inte någon läste det här, men behövde verkligen skriva av mig, och bloggen är ju trots allt min plats att skriva av mina tankar och åsikter. Ni som orkade läsa får gärna kommentera! Och ni som haft en tuff uppväxt, det är inte erat fel! Ni behöver inte skämmas! Och ni är mycket bättre än våra missbrukande föräldrar! Låt dem inte hindra dig att vara den du faktiskt är! Låt dem inte påverka din framtid negativt. Stå för den du är, ta ingen skit från dem, eller någon annan!


Om någon behöver prata, så hojta till så får ni min msn! Jag pratar gärna med er om eran uppväxt, jag har ju själv haft det tufft, så jag förstår mycket mer än de som haft en bra uppväxt. Man mår mycket bättre om man får prata om det.

/ Patricia Klinteberg