HOLIDAY

Life is bad.

# Mamma ville självklart inte titta på film med mig. Hon vill aldrig göra något med mig. För hon hatar mig. Jag är världens tråkigaste. Hon önskar att jag aldrig föddes, för jag har förstört hennes liv. Visst är det så du tänker mamma??


# Jerry är full, som han alltid är på lördagarna. Sen blir mamma sur på mig, för att jag blir sur. Tror hon att jag ska skina av lycka när Jerry kommer hem berusad? Hon vet mycket väl att jag inte klarar av det. Och nu är allt plötsligt mitt fel?

# Det finns ingen, absolut ingen att prata med. Ingen som riktigt fattar vad man menar, tänker och känner. Det enda man hör från alla håll och kanter är: Det löser sig ska du se. Allt blir bättre med tiden! Men för helvete människor, vakna, det blir inte bättre! Det här kommer alltid finnas med i mitt liv, vad som än händer. Jag har förlorat hela min barndom, och den kommer jag aldrig få tillbaka. Så är det bara. Jag kommer aldrig kunna få nån bra kontakt med mamma, vad som än händer. Det kommer aldrig bli bra - fatta det för helvete!

# Vi har prov på måndag och jag orkar verkligen inte. Orkar inte bry mig om skolan. Jag orkar inte bry mig om någonting. Jag vill bara lägga mig och dö. Snälla, jag vill inte höra någon empati från er - allt blir bättre, fortsätt vara stark och kämpa! Allt löser sig. NEJ DET GÖR DET INTE! Jag orkar inte det här mer.

... och mitt i all röra ska man ändå le, vara glad, för det är ju sån Patricia är. Hon är den glada tjejen, som bryr sig om alla andra före sig själv, det är hon man kan prata med när man mår dåligt, det är hon som alltid är på bra humör. Men för fan, så är det inte! Jag har inget emot att folk vill prata med mig om de mår dåligt, inte alls, det är bara bra, jag vill att folk ska prata! Men tro inte att jag alltid är glad, att jag kommer bjuda på ett leende, att jag kommer skratta åt era skämt, att jag kommer vara närvarande, att jag kommer orka lyssna på hur kul du hade det i helgen. Kan folk inte bara fatta att jag mår skit? Att jag också behöver prata? Inte bara säga "jag mår inte så bra" och sen få svaret "jag finns här för dig" utan jag vill kunna prata. Verkligen prata, öga mot öga med någon. Kunna gråta hejdlöst, skrika, kasta saker omkring mig, slå sönder saker, säga dumma saker, jag vill få ut allt jag tänker och känner. Utan att folk ska tycka att jag är korkad, dum i huvudet eller skrattar åt mig för att jag är så jävla patetisk. För det är vad folk gör om man gör såna saker. Jag vet det, jag har varit med om det. Eller så snackar de skit om en bakom ryggen. Det skvallras, det snackas och det går rykten. Vart man än går får man inte vara ifred.

Jag är trött på det här. Så jävla trött på det. Jag är trött på att vara ensam. Trött på att ta skit från folk. Trött på att inte vara tillräckligt bra. Trött på att allt ska vara en jävla stor tävling. Trött på att folk ska trycka ner än. Jag är trött på att leva. Jag vill bort härifrån, jag vill långt, långt bort. Till ett ställe där ingen känner mig, där folk är sig själva, bort från allt och alla. Bort från vänner, familj, bekanta, såna man sett tidigare. Jag vill bort från världen. Bort till ingenstans. Jag vill inte leva, jag vill dö, jag vill aldrig mer vakna upp, bara försvinna.

Varför kan man inte bara få börja om från noll? Kunna vara den man egentligen är, inte spela ett dumt jävla spel, vara en låtsas-Patricia för att folk ska acceptera än. Man kan ju inte helt plötsligt bli sig själv heller, för då är man ju inte den riktiga Patricia? Då låtsas man vara någon annan, vara någon som egentligen inte finns. Men som egentligen är den riktiga Patricia, fast folk vet inte om det.


Jag hatar livet.